Streckkoder

Jag är en sådan där, som man kan kalla ensamvarg. En ensamvarg med komplex för precis allt. En ensamvarg som i rent självdestruktivt syfte måste befinna sig i en flock, för att slippa tänka på komplexen. Slippa krångla med sig själv.

Och jag är alltid i behov av att vara älskad av alla. Och jag behöver få älska sönder människor, för att slippa tänka på komplexen. Slippa krångla med mig själv.

Och jag är en sådan där, som alltid, alltid, alltid känner mig ensammast i världen, oavsett hur många människor som trängs kring mig. En sådan som behöver känna sig ensam, behöver tycka synd om sig själv, för att slippa krångla.

Och det skapar så mycket falskhet. Så satans mycket osäkerhet. Det skapar misstro, ilska och kokande konflikter. Det sviker, gång på gång. Det sviker alla i min närhet och det sviker mig själv.

Som en illa påklistrad EAN-kod, på undersidan. Så det syns egentligen inte. Man borde låta det vara. Men man kan inte låta bli att pilla, lite, lite. Se om man inte kan försöka få bort, bara skrapa med yttersta spetsen av nageln. Och så blir det klisterspår och papperstussar och repor av nageln. Ännu fulare. Ännu mer åt fel håll. Men fortfarande på undersidan, så egentligen är det ingen som behöver se.

Sådan är jag.
En person som försöker gå hand i hand, men som bara blir mer och mer skräckslagen, ju mer jag förstår om mig själv. Ju mer jag ser att hela min personlighet verkar vara ett smutsigt skådespel, som jag själv startade för en miljard år sedan, när jag var väldigt liten.
Jag tappade manus. Jag vet inte var. Jag vet inte när.

Frösöker gå hand i hand. Men hur skall det fungera?
Om man inte har några händer att hålla i?