Här flyter inte bara dagarna på, de flyter samma likaså. Trasslar in sig i varandra och sedan jag la dagboken åt sidan har jag inga nummer på mina dygn längre. Knappt några skarvar mellan solens uppgång och mörkrets inbrott.
Och vintern kom i år igen, konstaterar jag säkert tio gånger varje dag. Trots min allt starkare övertygelse om att den snart kommer upphöra att ta över min värld. Snart, nästa år så, snart, snart.
Jag gick sönder i fredags klockan 12.30. Egentligen sprack jag redan 11.30. Men det vara bara i sömmarna. Först när jag satt fötterna innanför port och marmorgolv och färgade glasfönster och kolsvart så långt ögat kunde nå, gick jag i tusen bitar. Framför och bakom allihopa.
Det var en oerhört tillfredsställande känsla. Som att ha hållit inne en hostattack så länge lungorna bara orkat, och ändå lite längre till. Såpass att det börjat svida i bröstet, så länge att det börjat svälla och snurra innanför panngloben. Så länge att syret för länge, länge sedan tagit slut. Så pass att hela ens existens verkar ticka på övertid.
Och så brister det.
Så glipar man en halv millimeter på läpparna och varenda blodkärl vidgas till bristningsgränsen.
Och allt bara forsar igång, ursinnigt och förjävligt hjälplöst. Som en fors med för liten fördämning.
Kvar efteråt finns en glasbricka, ett svartvitt fotografi och en liten, liten tillbringare i glas.
Och så jag, då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar