Godmorgon hela världen. Det är fredag och det har slutat regna. Jag känner mig tacksam, men inte harmonisk riktigt än. Den här kvällen skall överlevas också.
Igårnatt åkte jag bil med Charles Spencer Chaplin som chaufför. Hela kvällen blev ett smärre äventyr och jag kom hem till ett regnvått Göteborg strax efter midnatt, full av intryck, inspiration och adrenalin. Regnvått, men inte regnigt. Luften var lätt som helium, varenda fönster igenimmat. Som att någon knullat hela världen hysteriskt. Såpass att allt immar igen. Fast från andra sidan.
Nöjd, med livet som insats, kröp jag ner brevid en nattfuktig kropp och kände den där tryggbekanta kvällsandedräkten mot min mun. Men jag lyckas med bedriften att rasa sönder allting, ännu en gång. Det går ännu fortare nu, det rasar med stor sannolikhet i samma ögonblick som jag sparkar av mig skorna i hallen.
Det är en viss blick, ett visst tonläge, som gör att jag drar öronen åt mig. Men det som en gång var styrka och utmaning, självuppfyllande, nytänkande, har krympt och skrumpnat. Det som skulle bli annorlunda inuti mig, har blivit nya spiralmönster, är jag rädd.
Jag är rädd. Det är ett försvar, skulle jag gissa. Och jag vet inte hur jag skall bli av med det, om jag ens bör sträva ditåt. Jag är rädd för ord som egentligen är fallgropar, uttryck som egentligen är snaror och jag är rädd för sånt man bara säger. Och det är som att ju mer jag fruktar små monster under ytan, desto mer sådana monster föder och göder jag själv. Jag placerar dem varsamt i varje ord som yppas och sedan kryper jag ihop i fosterställning och stirrar dem i vitögat.
Jag tror jag är sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar