Jag tömmer halva flaskan i obestämd riktning in mot hörnet. Det flimrar framför ögonen medan jag gör det, men mitt grepp är stenhårt stadigt. Avtryckare.
Giftgrön vätska rinner i smala ilar nedför mitt vita kakel och den stickande doften i näsan stegrar sig långsamt. Jag stirrar in mot hörnet, vägrar vika med blicken ens för att blinka. En tår rinner ner för kinden av uttorkade, livrädda ögon.
Och så kryper den ut i ljuset. Brunsvart mot det nu grönvita kaklet. Skälvningarna avlöser varandra genom hela min kropp. Jag får ta stöd med andra handen mot väggen, flackar med blicken. Siktar och trycker av, gång på gång. Igen och igen. Trycker och trycker tills mitt finger domnar bort.
Efter bara två tryck rullar den ihop sig till en liten, svart boll och flyter med de gröna strömmarna ut över det mörka golvet. Jag fortsätter tömma flaskan, allt mer diffust mot rör, väggar, kakel och springor. För en sekund släpper jag den med blicken, stapplar baklänges ut efter papper, trillar in i rummet igen och trycker min tumme ur led mot dess ihoprullade, fula, lilla kropp.
När jag skådar papprets innehåll så kan jag räkna dess ben.
Svetten rinner över gåshud och en hysteriskt bultande hjärta.
Jag lämnar rummet för att andas.
Och undrar stilla vart jag skall sova inatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar