Så nära att man kan ta på det

Först denna helvetiska dag som slutar i tre dimmiga sömntimmar. Jag vaknar 19.30 och har hittils i dag enbart pratat med ett par miljoner vårdcentralspersoner och min mamma. Inga missade samtal, inga nya meddelanden. Bara molande huvudvärk och en äcklig smak i käften.

Jag vaknar, skriver flyttkort, önskar för en kort stund att jag hade kunnat stryka över min nya adress och ersatt med "Någon annan Jävla stans. Långt jävla bort härifrån" men kan inte, pallar inte, vågar inte. Det är ju här jag är. Här i det temporäras land, bland lånade stolar, och bortskänkta bord med fuktfläckar. Här härskar inga andra än silverfiskarna och malungarna.

Mamma ringer igen och ber mig strunta i vårt bokade middagsbord imorgon. Ber mig isolera mig lite mer, lite intensivare. Ber med sin mildaste röst att jag drar ett täcke över mitt huvud och låtsas som att allt är underbart här inne, i mögeldoften. Hon har fått en ny mobil. Hon är sprallig, ändå.

Sedan ringer det igen och det som först hette
"Lille Du"
"Jag skall ta hand om dig"
"Hur mår du?"
blir till ett giftig tvåtimmarssamtal mot mitt klibbiga öra. Ångestsvett, hade det nog kallats. Men det är mest tårar.

Hör att jag
inte skall må såhär
tänka såhär
blåsa upp allting såhär
gnälla såhär
t ä n k a p å m i g s j ä l v här

Återkommer till önskan, som mer blir en längtan, att flytta härifrån. Neråt under jorden.
Jag skriker. Gråter. Slår mot allt som rör sig här inne. Mosar varenda kryp med mina nävar. Vrålar i falsett tills min röst försvinner. Tills allt som hörs är ett svagt ringande i öronen. Och sedan
-beep-
ett nytt meddelande.

Och det står att det bästa vore om jag inte kom alls, så därför är jag struken från listan över inbjudna. Det avslutas med en varm önskan om att jag skall ha det gott.

Jag blev döv medan jag läste. Ber om fred. Och vi lägger på. Skall gå och lägga oss.
Måste bara
ringa först.
Måste bara
vad händer? Vad har jag gjort? Varför?
Alla ord drunknar i deras nedsläckta, kärleksvarma sovrum, där de ligger brevid varandra, hand i hand och älskar allting i hela världen så mycket att det gör ont. Allting drunknar.


Det är efter det jag ringer dig. Låter de sedvanliga signalerna passera och det är en tanke som flyger förbi som får mig att börja gråta igen. En tanke som viskar
just nu
är du så fullkomligt
ensam
att ingen hade noterat dig
på bron

Jag dreglar in ett grötigt meddelande som du aldrig kommer höra, för du kommer inte att lyssna av och om du mot all förmodan gör det, så kommer du aldrig höra vad det var jag sa.