Katastrofnätter

Katastrofnätter. Vi svävar i det blå, vi svävar under månens sken. Happyland. Stoppa femkronor i mig.
När tredje ljuset brinner. Och barnskrik.

Ett stort glas cola och klarspråk här.
Jag tänker på livet. Jag tänker på hur olika liv kan se ut, hur olika liv kan te sig, vilka vändningar liv kan ta och på hur fort en livsbild kan vrängas utochin. I alla fall så som det ser ut i andras ögon. Sådant som man skämdes för igår, vågar man stå för idag. Är det bra eller är det dåligt?

Om jag en vacker dag vågar älska mig, bör jag glömma att jag en gång i tiden ville bränna sönder mig? Bör jag ta det i beaktning när jag ser tillbaka på mitt liv? Är det det som kallas ödmjukhet?

Om jag skrattar och säger till dig att du är på ett visst sätt, och du inte vill kännas vid det, inte vill att jag skall skratta - ber mig sluta - vad är det då som gör att du imorgon säger precis samma sak, själv? Inför hela världen som åskådare, med ett lättsamt skratt, säger du det du bad mig sluta säga. Har du kommit till insikt? Har jag krympt dig? Eller är det ett sätt för dig att bränna sönder dig själv på?

Mitt liv ser mer och mer olikt ut gårdagen, för var ny morgon. Det tycker jag inte alls om, samtidigt som det är fruktansvärt lockande, nästintill frestande.

Ibland känns det som att jag är en nyfödd liten människa när jag vaknar och en uråldrig person när jag skall somna, tömd på all ork och tom på nya intryck. Som att jag under ett dygns tjugofyra timmar har hunnit se och uppleva allt livet har att erbjuda. Antingen betyder det att jag lever ett extremt fattigt liv, eller så betyder det att jag äntligen börjar inse vad som är värdefullt.

Det liknar puberteten. Samtidigt så har jag aldrig värnat så mycket om mig och livet, såsom jag gör nu. Och då har jag inte varit ens i närheten av döden. Kanske är det vuxenlivet. Om det här är en pubertet så bör ju vuxenlivet vara döden. Och jag bör befinna mig i gränslandet.

Ibland får jag huvudvärk av allt man kan tänka på.