Mannen på balkongen mitt emot

Och jag ser solen stiga igen. Följer röken ringla upp mot himlen, skingras och tyna bort.
Jag hör tjutet i spåren komma nära, dämpas när det är som närmast och fortsätta bort på andra sidan bron.
Jag ramlar ner för stentrappan igen, med darrande knäskålar och fingertoppar.

Och jag ser mannen på balkongen mitt emot dra på sig sin dunjacka och stirra sådär mållöst mot fasaden igen.

Det var för länge sen för att ens komma ihåg.
Trots att det bara gått en liten, liten tid av all tid vi blivit välsignade med i det här livet. Bara en bråkdel, bara ett andetag.
Det vet du när du ser mig, vart jag har tagit vägen. Du gav upp för länge sen, säger du och det kan jag inte förstå, det kunde jag aldrig se. När hände det? När gav du upp? Innan jag fanns?

Jag är kvar med samma folk, bara det att det inte finns någon kvar.
Kvar med samma man, bara det att han är någon ny.
Blir glad av samma rus, bara det att berusningen inte längre existerar.
I ett övergivet hus. I ett övergivet rum. I ett snart övergivet litet liv.

Och jag drar upp det här igen, leker med den där elden. Och jag hade kanske sett i dina ögon att du redan försvunnit, om jag bara fått chansen. Och se hur du ser ut när du gett upp.


Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans