Jag höll om dina skakande axlar när du pillade ut bladet ur munstycket. Jag vände mig bort när du tryckte och stängde ner alla mina sinnen. Lät dig arbeta.
Jag tog metodiskt fram papper och handdukar med lugna, nästintill sävliga, rörelser. Tryckte så hårt mot din trasiga hud att du knep ihop ögonen och kved. Jag sa aldrig ett ord.
I samma ögonblick som du gled ner mot badrumsgolvet och fick loss rakbladet, så rusade min puls iväg. Mitt hjärta fullkomligt vrålade åt mig att slita rakbladet ur dina händer, omfamna dig så hårt jag bara kunde och försvinna bort, tillsammans. Vagga dig tills du somnar. Stryka undan dina svarta tårar.
Men jag gjorde aldrig det.
Jag yppade inte ett enda ord.
Och det spelar ingen roll vad jag tänkte, vilka impulser jag kämpade emot.
Jag var kanske bara någon som råkade vara där. Kanske var det jag som höll nere avtryckaren när fotot togs. Det foto som gjorde att du var tvungen att snitta upp både armar och ben den natten.
Jag har tänkt på den natten tusen gånger om.
Vad har jag gjort mot dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar