Just nu, just här, känns det som att hela världen står stilla. Som att inget jävla ting spelar någon som helst jävla roll. Det är ingen uppmuntrande tanke, att världen står stilla.
Jag börjar bli seriöst orolig. Kan se klart och tydligt in i framtiden att även denna gång så kommer mina nya, högst påtvingade men numer accepterade, rutiner brytas - alla på samma gång. Och den här gången kommer jag tvingas att hantera det. Utan genvägar. Det där jag sökte kommer inte att bli mitt, jag känner det tydligt nu. Det där jag sökte hos dig, kommer aldrig att komma, det är övertydligt. Det C har hjälpt mig med kommer ligga i mina egna händer snart. Men, snälla, lämna mig inte.
(Jag vill inte skiljas från dig, inte egentligen. Ändå är det en tanke som snurrar allt fortare nuförtiden. En enkel utväg när det blir för svårt. Det är ett smärtsamt tecken på uppgivenhet.)
---
När någon annans post dimper ner i ens brevlåda, vecka efter vecka, betyder det att man håller på att förlora hela sitt egenvärde då?
Jag är fullkomligt lost idag. Vill krypa in i den där mammafamnen från när man var liten. Låtsas som om vi aldrig mötts, innan allt tar slut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar