Vaknar av min egen kropps rytmiska puffande mot din. Och du grymtar, sådär som du alltid brukade göra. Och jag vill komma närmare än vad som är fysiskt möjligt, jag vill in under ditt skinn. Jag kan inte borra näsan tillräckligt djupt in mot din halsgrop.
(tycks inte kunna leva utan din doft)
Det är vår första morgon på många, många veckor. Och den stannar kvar i luften under oförskämt många timmar. Såpass att vi båda hinner frysa och svettas och frysa igen.
Vi har blivit helt galet ömma av allt det här som brusar upp i tid och otid. Vi har blivit helt galet stridslystna. Och ändå
finns morgnar som denna kvar.
Bland alla sårskorpor och blåmärken och intorkade tårar och spottande svordomar och det där om provokation, finns ändå äktheten i att vakna med dig kvar, till synes helt oberörd av nattens stormar.
Och vi behöver inte prata, vi behöver inte ens öppna våra munnar. Vi behöver inte väga för och emot eller lägga upp strategier i ordval och rörelsemönster, vi behöver inte annat än
morgonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar