Utelåst

Klockan 07.30 konstaterar jag att jag äntligen låst mig ute. Som jag väntat på det. I över en månad nu, har jag väntat på mitt stundande snedsteg. Mest för att få det hela överstökat, när man ändå är välsignad med en ytterdörr som automatiskt låser sig själv bara man sneglar åt dess håll...

Hyresvärden meddelar att hans enda motto här i livet lyder No mercy varpå han rabblar upp låssmeden Kristers mobilnummer. Han är billig och bra, säger Hyresvärden.

Jag ringer inte Krister. Jag åker med sprängande huvudvärk till Mölndal och hämtar extranyckeln istället. Det blir en ångestresa utav bara helvete, när jag inser att jag tvingas passera ett gammalt ångesthål, ett gammalt ångeststråk och diverse gamla, fastklistrade, ångestbilder från en tidsperiod som jag helst av allt vill glömma. Nuförtiden.

Det fanns en tid när vissa bitar från den där ångestladdade tidsperioden var oerhört varma, mjuka och behagliga att tänka på. Det var sådana bitar som räddade allting, alltid. Men nu har dessa bitar blivit kalla och hårda, kantiga.

Inte för att saker och ting ser annorlunda ut nu.
Det som var då, det var ju då. Det torde vara oföränderligt.

Nej, därför att det som var då, plötsligt fått sin förklaring.
Det betydde aldrig
någonting alls.


Jag tvingar mig själv att promenera tillbaka, när jag hämtat nyckeln, eftersom det är den enda meningen med den där breda gatan, huvudleden, mellan Göteborg och Mölndal.
Längs med ån, fast på andra sidan. Eftersom den aldrig har fyllt någon funktion så fullkomligt, såsom den gjorde för just det ändamålet, för just oss. Under just de där tre, korta åren.
Därför tvingar jag fram höger framför vänster, återigen.
Och förnimmer nästan det trygga släpdunket från vänsterfoten ännu en gång.