Mörka vrår

Snabbkaffe och laktosfri mellanmjölk och
förra veckans lakan
och sprakande högtalare

Jag fick någon slags abstinens.

(SATAN. Det skrämmer mig halvt ihjäl hur olika vi faktiskt är.)

Två nästintill hela dygn tillsammans, vid köksbord, med kaffekoppar, mellan lakan, mellan tevetablåer, framför varandra, längre bort än någonsin.

(Är det du eller jag som har förändrats så här? Eller är det luften vi andas?)

Granskar du mina steg som jag granskar dina? Flyger synapserna okontrollerat omkring även hos dig? Skräms du eller är det jag som skrämmer dig?

Jag vaknar ettusen gånger och undrar varför i helvete jag inte längre kan sova utan problem. Jag är tacksam för hur du smeker mig, glömmer bort hur det ser ut när det blir ljust.
I mörkret kommer vi alltid kunna gömma oss.