Det hade kunnat vara jag.
Det hade kunnat vara jag som öppnat balkongdörren på minsta lilla glänt, för att tända kvällens förmodligen näst sista cigg i springan. Med ögon i nacken på barnen framför den oupphörligen flimrande 52-tums-plattteven.
Det hade kunnat vara jag,
utanför kvarterskrogen med a-laget i ena handen och han-som-lagt-ner-all-den-där-skiten-nu-fan-tre-månader-fatta-va-grymt-tre-hela-vita-månader! Med löften om att aldrig mera soc och aldrig mera skita i allt och börja jobba nattpasset och kunna betala hyran och...
Det hade kunnat vara jag,
i den nyinköpta miljöbilen, så oerhört glänsande fabriksny att inte ens alla knappar på instrumentbrädan har hunnit bli intryckta. Med vana, trygga händer om ratten, lyckligt spinnandes runt i ett regnjävligt Göteborg, där ett rödljus bara öppnar upp för fler vägvalmöjligheter.
Det hade kunnat vara jag,
som la sista handen på Första Advent i alla fönster, på alla ytor, i alla vrår. Där ingen egentligen tittar, men det syns ändå. Intensivt älskande sitt hem.
Det är jag,
som ringer,
säger absolut ingenting,
hör absolut ingenting.
Vet verkligen inte vad jag vill.
Förmodligen absolut ingenting, mer än den där känslan
av att du är det enda jag tänker på, du är det enda som får mina dagar att gå, du tycks vara allt jag har, du är där dygnet runt och du verkar inte ens fatta allt jag gör, allt jag tänker, allt jag känner, du verkar inte ta på allvar, hur allting runt omkring bara rasar och förstörs, bara för att jag fastnat inuti dig och har glömt bort allt annat. Du bara skär och skär och skär. Och dina sår är vackrare än vad som går att beskriva.
Där står jag. Mitt i allt det förbannade, jävla vackra. Och blöder ihjäl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar