Sjustake

Vi skriver den tjugotredje december tvåtusennio och tillflykten tas till Moderskeppet. Kanske för första gångerna någonsin.

Det kryper över mina fötter, det kryper bland mina saker, det kryper under mitt täcke, det kryper runt, runt mina ben. Jag kräks inte, jag skriker inte, jag kallsvettas försiktigt och mosar. Med fötter, med händer, med fingrar och tår. Med munnen snart.

Lämna mig ifred, skräm mig inte såhär. Jag gör allt jag förmår, till och med mer än så. Jag hittar ingen väg ut härifrån.

Men nu är det högtid och glöggtid och lyckligt samkväm. Nu skall vi äta och älska varandra mer än vanligt. Vi skall rimma och skratta och klistra ihop allt som vi trasat sönder. Och tänk och jag inte orkar med den här kvällen? Tänk om jag rasar? Samlar du ihop mig då?

Jag har bäddat sängen, jag har tvättat håret, jag har diskat disken, jag har slängt soporna. Jag har skrivit ner allt som behöver skrivas ner. Det känns väldigt, väldigt tydligt att det är något som fattas. En väsentlig pusselbit som jag lyckats tappa bort. Den som stavas innehåll.

Ring igen, snälla du. Ring en gång till, ge mig ett nytt försök. Jag tappar den där pusselbiten varje gång du pratar med mig, vet du det?