Och jag måste få visa dig allting nu. I min iver snubblar jag på varje stavelse och tappar tråden, men du ler ändå, du ler och lyssnar och ser mig rakt in i ögonen. När det blir tyst flackar jag med blicken och benen börjar darra, letar efter osäkerheten i luften mellan oss. Den tycks tyna bort, så försiktigt att jag knappt märker.
Och jag måste få säga jag älskar dig så mycket nu. Det får mig att rodna, gör mig tre år gammal igen. Placerar mig just där, mitt i din handflata, där jag är som mest sårbar. Men du ler ändå. Du ler och du lyssnar och du ser mig rakt in i ögonen.
Och jag måste få älska dig nu. Jag måste få lov att hålla din hand. Jag måste få lov att se dig på avstånd och längta efter dig. Jag måste få lov att älska dig. Och jag måste få veta, varje dag, varje stund, hur mycket du älskar mig tillbaka. Hur välkommen till den här världen jag är.
Och jag tror du ser rakt in i mig nu. Jag tror du kan skala av mig alla murar, försiktigt, för du bär precision i dina fingrar nu. Du vet inte att du kan och du vet inte att du får. Men jag tror du ser rakt in i mig nu.
Det är tio minusgrader ute idag. Det är tvärdrag från mitt fönster mot din kropp, som en gång trasades sönder under mina fötter och händer. Men när du kramar mig och jag kramar dig tillbaka, blir det tusen grader varmt. Precis så varmt som den där gången, när jag var så välkommen till den här världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar