Och som för att symbolisera min oförmåga att överföra tankar i ord samt den växande krampen i fingrarna, rasar hela tangentbordet, skärmen och diverse sladdar i golvet. Bara av att jag satte mig ner. Små vita flagor av självförtroende singlar långsamt ner efteråt, landar i hörnen. Egentligen är det listfärg, men det kunde lika gärna ha varit tangenterna, bokstav för bokstav. Som för att riktigt statuera exempel.
Det gröngula motljuset från skärmen bländar just nu iskallt min blick. Den fick sig en rejäl törn, nu liksom kletar all skärpa ihop sig och grötar iväg åt helvete. Jag har inte råd med en ny skärm. Jag har inte ens råd med tanken på det än.
Morfin agerar ångestdämpande, hungersdämpande, hostdämpande och energidämpande. Det bidrar också med en viss eftersatthet på reaktionsförmågan och jag tror även att det lindrar mot alltför hårda kontraster.
Ibland är det som om någon målat igen mina ögonlock.
Som om allt jag tittar på bara måste vinklas genom ett sörjigt, svart lager för att jag skall kunna se
något alls.
Hade jag kunnat, skulle jag bokplasta in hela mitt känsloliv.
För nu, får jag nöja mig med Marilyn Mansons självbiografi, Birros Flyktsoda och Jenna Jamessons sedelärande berättelse om Att älska som en porrstjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar