Jag somnade aldrig igår. Förmodligen eftersom jag tänkte för mycket, igen. Eller så var det på grund av den sista ciggen. Eller eventuellt avsaknaden av sällskap.
När GP damp ner på hallgolvet så började jag nästan grina. Det blev uppenbart för mig vad vissa gör uppe inpå småtimmarna, med immig blick och gråblå ringar därunder. Och det blev uppenbart att i mitt fall spelar det ändå
ingen roll.
När jag började bli kissnödig så grep paniken över silverfiskarna mig skoningslöst. Jag hade strategiskt inte släckt i varken badrummet eller i fönstret, men när jag riktade sänglampan mot det mörka hörnet mellan ljusspringan från badrumsdörren och sänggaveln, så kröp det över mitt golv. Skrek hest rakt ut. Det tog mig en kvart att identifiera krypet.
Det var ludd.
Toabesök, ytterligare några kapitel i Marilyn Mansons självbiografi och sedan nytt försök.
Jag vaknade av väckarklockan fyra timmar senare, med en sådan sprängande huvudvärk att jag hade svårt att trycka på snooze.
Blabla
Och så går ytterligare ett halvt dygn i bitter självömkan.
JAG HAR TRE TIMMAR ATT SLÅ IHJÄL
Med värdighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar