Efter ett helt år av kognitiv beteendeterapi måste jag medge att jag fortfarande befinner mig på den ödesdigra Ruinens Brant, from time to time. Antingen är det ett steg i rätt riktning, eller så är det beviset på att KBT är fullkomligt meningslöst. I alla fall för min del.
Medan det är borde vara en liten knuff för mig ut mot rätt val i livet, blir det istället den mittpelare som håller samman min hela tillvaro.
Det känns att det är måndag. Det känns på alla sätt och vis i hela mig.
Som att man vaknar klockan 9, efter sju fattiga timmars sömn.
För att somna om
För att vakna klockan 10.30.
För att fem timmar senare resa sig upp och gå hem. Iklädd någon annans kläder.
Jag ringde den gamla frisörsalongen idag, den där med den fånigt klämkäcka ordleken till namn. Som för att lyfta mig själv i hårrötterna och vråla
men för i helvete, gör något då
Hel plötsligt infann sig en helt ny känsla. Just, precis nu. Klockan 16.08. En känsla av, inte triumf, snarare...harmoni. Som en slags längtan efter att dra på mig skorna, låsa ytterdörren med en smäll och bara promenera iväg. Utan ett enda måste i hela världen. Bara för att jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar