Jag drömde i natt. Det var så ytterst verkligt att jag vaknade alldeles lugn inuti. Alldeles tillfreds, allt var som det skulle. Allt var på riktigt igen. Allt var precis så, som det var den där minuten innan allting upphörde att vara.
Jag minns inte ens min dröm medan jag går upp, klär på mig. Jag har bara känslan kvar, den fyller upp hela mig, jag översvämmas. Det är först när iskylan där ute slår över mig, när solens strålar börjar kampen upp över takåsarna, som varenda bildruta från natten återkommer. Illusionen spricker och sprider ett romantiskt sken över isgatan där jag snubblar hela vägen hem. Återstår gör endast sörja och sorg. Och det har det gjort under ganska lång tid nu, men ändå blir det ett lika smärtsamt uppvaknande varje gång den där satans vackra illusionen imploderar.
När jag tillåter fragmenten från natten att återkomma några timmar senare, så har jag redan stålsatt mig. Det är inget annat än en löjlig filmsnutt. Illusionen kan aldrig mer bli så verklig.
Och jag får en filmsnutt av pappa i julklapp. Jag själv pryder omslaget, tillsammans med ännu en magiker i raden. På bordet mellan oss står spelkorten i lågor och sprider ett mjukgult sken över mitt ansikte. Det var en fin kväll, vill jag minnas, och nu kan jag återuppleva den igen, om jag vill. Och jag minns också, mitt ansikte från den kvällen. Jag minns också, maj 2009. Jag minns min värld. Det gör för ont att titta på det där omslaget.
Godmorgon världen.
Måndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar