Början II

Det går en timme och det går två. Återigen flyter de förbi som vore de nattliga.
Det är ljust ännu en timme eller möjligtvis två. Jag vet vad jag borde. Jag vet vad jag måste. Jag vet att jag undviker, jag vet varför, jag vet konsekvenserna. Jag vet precis allt.

I samma stund som du försvinner runt hörnet, så liksom faller det där tunga ner över mig igen.
Men den här gången vet jag inte varför. Det är enbart en tyst önskan
snälla, stanna hos mig

Och värre blir det, när jag inser att det här enbart är början. Början nummer två, eftersom jag trodde att jag kommit Vidare. Men det visade sig vara en lite för vacker illusion för att vara sann.

Det här kommer upprepas, dag ut och dag - med allt mer smärtsamma pauser för lördagsöndag - vecka ut och vecka in, månad för månad. Det kommer att bli ett nytt år, en ny vår, ny sommar. Ny höst. Och så ett nytt år igen.


(Nej, jag tänker inte ringa. Nej, jag tänker inte locka och pocka och fnittra och Förstå.
Jag vill inte vara med.)