Naiv

Promenaden hjälpte inte. Den gav mig huvudvärk istället.
Jag har sovit i en ny säng, i ett nytt hem, i ett nytt liv, i natt. Jag drömde om spindlar och fäktade vilt omkring mig. Vid två tillfällen vaknade jag av att jag försökte klösa ut ögonen på D.
Det är sådana stunder man påminns om hur enkelt livet hade kunnat vara
om man bara kunde sluta tycka så jävla synd om sig själv.

Men jag har en störning där. Jag kan inte sluta tycka synd om mig själv. Att vara martyr, kallas det visst. Att inte kunna leva utan de där ömma tårna och själsliga ärren. Därför att i mina ögon, är det vad som definierar mig. Det är vad som gör att jag lever, och jag kan inte leva utan. Så går det runt.


Ibland får jag för mig att när det regnar, så låter dropparna som en pianoslinga, när de träffar fönsterrutan. Det är en löjlig, barnslig och fluffig tanke. Naiv.
Och varför kan jag inte resonera så om allting?
Varför får man inte?

När jag får höra om personer som passerat 45, lider av antingen ett syndrom eller en helvetisk uppväxt och som då och då har ett behov av att "dra sig undan verkligheten" genom att försöka ta livet av sig, isolera sig eller dra iväg utan att meddela någon, så fylls jag av beundran.
Är det ett sjukdomstecken hos mig? Eller är det också naivitet?
Och varför får man inte? Återigen.
Varför får man aldrig?