När jag är klar, efter åtta timmar, är fingrarna iskalla och blå. Och hungern har kommit åter. Som en slags bekräftelse på att det får vara färdigt där. Det får räcka. Jag har ändå bara en chans. Jag gör mitt bästa utav den och det måste jag viska till mig själv. Gång på fucking gång.
Jag gör mitt bästa.
Jag fylls av en harmonisk känsla, som jag såväl känner igen. För den infann sig vid när jag gjorde det här sist, det var vid Början I. Som en varm kram runt hela mig. Den var inte falsk, inte då, men den utvecklades till något fruktansvärt iskallt. En spark i mellangärdet, snarare. Det är det jag är rädd för nu. För den här känslan, av att bara veta, den är det bästa. Det är efter det, som jag måste
orka, våga, ställa mig upp igen Le
Och absolut aldrig slå tillbaka.
(Jag drömde om dig inatt, V. Trots en underlig dramaturgi, så var budskapet så klockrent. Jag förstår dig, ju, jag är inte dum i huvudet. Det är inte underligt att du fräser och spottar på mig i mina drömmar.
Eller, så kanske det är just vad jag är - Dum I Huvudet. Eftersom jag fortsätter sträcka ut handen, gång på gång på gång och gång på gång på gång får en örfil tillbaka. Så fortsätter jag.
Eller så är det bara resultatet av att ha gråtit sig till sömns.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar