Och så faller

Jag väljer att göra det här nu, ett dygn i förväg, som för att rädda mig själv från morgdondagen. Jag vill slippa skrapa upp bitarna efter mig, ännu en gång. Även fast jag vet att jag kommer göra det, likväl, imorgon, såhärdags. Och det kommer vara precis lika jävla heroiskt som alla tidigare år.

Och så faller ännu en tår, brukar jag tänka. Och så faller ännu en tår. Det passerar ett år. Jag inledde det i ett fuktgrått januari, någonstans mellan en bögklubb och ett näste på top floor. Till min allra käraste, allra mest älskade, allra närmaste, allra systerligaste fräste jag, vill jag minnas. Hon var alldeles för full, igen. Det var precis ett sådant ultimatum som vissa säger att det är, att avsluta ett år och inleda ett nytt. På fotona ler vi hysteriskt vackert och pussar på varandra, allihopa. Det skiner förrädiskt av våran fasad.

Och i februari någon gång tror jag att jag på allvar började bli rädd för allting. Jag blev fastanställd och började utbilda mig. Och OH vad alla log och strålade. Så satans mycket fasader. Jag log. Bäst så.

Det blev pauser och konflikter och rasande svartsjuka och illa dolda hemligheter och svek, svek, svek. Och lagom till slutet av mars fann vi slutet på oss. Det bara låg där framför oss, uppdukat och fint. Tysta tog vi för oss och bara två veckor senare var precis allting överstruket och bortglömt. Det fanns aldrig utrymme för nostalgi och det fanns aldrig utrymme för känslor. Det är jag hemskt tacksam för idag. Men där och då var det bara iskallt.

Och så mötte jag en liten person, som egentligen var en stor person, en enorm person. Så stor att han knappt fick plats inuti mig. Ändå fastnade han, bet sig fast, och jag klängde vid honom. Groda efter groda flög ur min mun och han fick mig att tala om det

som varit förbjudet att tala om

under så många, många år.

Och min allra käraste, allra mest älskade, allra närmaste, allra systerligaste sa ingenting. Hon bara log sådär avväpnande och vackert, som hon alltid gjorde. Log och vände blicken mot fötterna.

När jag fyllde 21 år tog jag tag i en hel hop av mina rädslor och gjorde så mycket rätt och så satans mycket fel. I födelsedagspresent fick jag rysningar av välbehag längs hela kroppen av en person och ett stycke falsk kärlek i en tjock svart ram av en annan. Jag älskade den gåvan. Jag trodde på den. Jag litade. Men hon sa mest ingenting. Ingenting mer än ett tyst Siesta!

Och vi packade ner oss själva i två små askar, fraktade dessa till Hässleholm och sa återigen ingenting. Vi sa aldrig A och vi sa aldrig B. Vi drack oss ärliga, men fortsatte kräkas upp ljug efter ljug. Runt oss och över alla andra. Och så log vi. Hon såg ner i marken. När vi återkom till Göteborg C, så grät hon. Hon grät så hon skakade och jag fick aldrig veta, inte förrän långt senare. Men hon kunde inte tala om det för mig då. Hon talade om ett tält. Det handlade aldrig om något tält. Och för mig handlad livet enbart om två små siffror. Som aldrig blev tillräckligt små.

När juni kom, så kom värmen. Och i samma takt som kläderna krympte, så mörknade himlen över min arbetsplats. Men det fick jag aldrig se, det fick jag aldrig få veta. Det skulle fälla mig först efteråt, när det blivit försent. Juni var extremt varmt. Jag töcknade. Och varje, satans, kväll, frågade jag mig själv var i helvete jag var. Och varje morgon. Ihoptvingad med en bekant, ihoptvingad och samtidigt så hårt bortstött att jag gick sönder i tusentals bitar, varenda dag. Och hon, min allra käraste, min allra mest älskade, min allra närmaste, min allra systerligaste, fnittrade och sa att han var söt, den där som flyttat in, som åt från mitt bord, som gick över mina golv, som satt i mina möbler, som såg på mig och spottade.

I samma sekund som juni blev juli, så stannade precis alltid upp. Och det stod absolut blick stilla i 30 dagar. Under tiden hann jag resa till solens land och jag hann möta min mamma i en annan värld, bland nya ord och ny frustration. Jag hann besluta mig för att helt och hållet släppa in en man i mitt liv, som jag upptäckt

att jag

älskar

I augusti fanns ingenting kvar. Det som stått så väldigt stilla hade flutit iväg någon natt, när jag sovit extra tungt. Då när jag släppte på kontrollen. Och Illusionen av att allting var precis som förut, den höll i sig i två månader. Två månader som förflöt extremt långsamt. Min allra käraste, allra mest älskade, allra närmaste, allra systerligaste fyllde 21 år och jag var inte hos henne, precis som hon aldrig var hos mig när jag fyllde år. Och så helt plötsligt öppnade hon den där lilla munnen, som alltid log så sött annars, hon lyfte aldrig blicken från marken, och egentligen öppnade hon aldrig munnen, men hon satte sina ord på permanent pränt och så sa hon "Hejdå!" och så sa hon "Vi ses aldrig mer!" och så sa hon "Hejdå!". Och så sa hon inget mer.

Det var först i oktober som verkligheten trängde sig in mellan mig och min illusion av att allting fanns kvar. För då var det några fler som sa "Hejdå!" och "Vi ses aldrig mer igen!" och plötsligt stod jag på andra sidan världen och strax efter det stod jag på randen till världens ände. Och allt jag kunde göra var. Ingenting.

Flytta och städa och skrubba och tvätta och packa och köpa köpa köpa tusen nya saker och darra och skaka och säga "Hejdå!" till en till och inse. Inse så mycket värdefullt. Inse att kontroll är en illusion. Och människor är inte för evigt. Och om man bara blundar tillräckligt hårt, så kan man få verkligheten att försvinna, ett litet, litet ögonblick.

December. Och jag har inga hjältar kvar. Jag har inte ens mig själv kvar, även om jag aldrig varit en hjälte. Jag kan lova och svära, dyrt och heligt, att jag hade en vision om december 2009. Och så långt ifrån den visionen som jag är nu, så långt kan man inte ens komma. Det är omöjligt.

Men det blev så. Jag gjorde så.

Och så faller ännu en tår.

Nu vill jag blunda.