Jag vaknar under ett täcke av ångest. Söndagsmåndagar. Lyckas stanna kvar under täcket, på något underligt vis, trots att jag går därifrån. Det biter sig fast. Och det är väldigt tydligt.
Jag hade hellre suttit på 80-bussen, med den där huvudvärken och doften av kyla på min vänstra sida. Jag hade hellre stått vid 158:ans väggren med en imaginär cigarett i handen.
Jag hade till och med hellre stått vid krönet av Falkenbergsgatan, redo att rulla utför.
Jag hade hellre gjort allt det där.
Om jag blundar så blir förnimmelsen av något annat så smärtsamt påtaglig, att jag är nära att kräkas. Det är doften av junivärme, bruna blåmärksben, nydammig sandlådesand och en sval, förrädisk bris som omärkt sveper mellan grannhusen. Som vi inte ser, som vi inte känner, ännu.
Det är Karl Johansgatans oändlighet och det är saltluften, såsom den är när sommaren blir höst. Det är nyknoppande och snöstormar på samma jävla gång.
Det är gryning på den jävla bron över Säröleden och det är skakande knäskålar som doftar framgångsrikt sött. Nakna knäskålar som snart vilar mot laminatgolv och fryser lätt. Men gryningen stannar förihelvete på bron. Den stannar, dallrande och stekhet tretusen mil bort. Där jag aldrig mer kommer att nå den. Och Sophia Somajo mer skriker än sjunger för mig och för min huvudvärk.
Vid dagarnas slut promenerar skakande knäskålar hem igen. De doftar surt och bittert av rädsla och ångest, de svullnar lätt i hettan.
Om jag blundar nu,
så stänger jag igen en dörr,
liksom för gott.
Bara för sista gångens njutning.
Den omöjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar