Oförutsägbarhet

När snön kommer tillbaka igen och blir till regn, så känns hela jävla världen som en enda stor fiende.
Det hjälper inte att pälsa på sig tretusen lager kläder och mössor. Det känns bara värre. Det hjälper inte med arton koppar te. Det hjälper inte ens med en händelserik dag. Tvärtom.

Min läppar spricker. Jag är helt jävla tom idag.

Pratar med pappa i telefon och hör på rösten, den där rösten, som kommer fram ibland, att jag finns inuti honom. Fortfarande ibland. Papparösten. Den som ingen annan mer än jag får höra. Den som ingen annan mer än jag känner igen och kan urskilja ur vilket alla gytter på jorden.

Och ikväll skall jag höra en annan röst, en blödande sådan. Den som egentligen skulle ligga precis bredvid papparösten på notpappret, men som hamnat i utkanten. En röst vars ord fått mig att grina i en månads tid.

Och nu går du sönder igen. Och nu skrattar och fnissar du igen. Och nu himlaskelar dina ögon iväg igen och nu snubblar du bort från mig igen och nu går du sönder sönder sönder igen. Eller?

HUR FAN SKALL JAG NÅGONSIN KUNNA VETA?
Så blir regnet till tjocka snöflingor igen.