Det är när du ramlar in i hallen klockan 03.45, halvt slår ihjäl dig av att försöka dra av skor och jacka utan att tända lampan - för du vill inte väcka mig, trasslar in dig i dina jeans när du försöker hälla i dig vatten och klä av dig samtidigt, när du lägger dig längst ner på fotänden av sängen för att inte ta plats - det är då mitt hjärta vaknar till av sina egna slag och jag nås av det självklara. Hur mycket jag älskar dig.
Du ligger och kämpar mot fyllan på mitt golv i flera timmar. Du liknar ett mask på en krok, som du vrider dig. Du mumlar alldeles för högt och du tycker så synd om dig själv just där och då. Och jag bara ser på dig. Ser på din plötsliga hjälplöshet och samtidiga heroism på mitt sovrumsgolv. Mina ögon liksom svämmar över av det där, som vävs mellan oss. Trots att du befinner dig i en helt annan dimension, och kommer att stanna där under resten av natten, så håller din närvaro mig sömnlös återigen. Bara för att du fortfarande luktar du.
Jag blundar och låter en sekvens från ett annat golv i ett annat hem i en annan tid mellan två andra personer, svepa förbi innanför ögonlocken. Det gör fortfarande lika ont som ett nyskrapat knä, så jag tvingar upp ögonen igen. Låter de vila på högen av dig på golvet. Fascinerad låter jag de två sekvenserna skiljas åt och placeras i varsitt fack. Hjärtslag återgår till det normala och du kravlar dig mödosamt upp i sängen, tar min varma plats och mitt varma täcke och börjar genast stöna av kväljningar.
När ditt nattliga äventyr äntligen är över och du suckande börjar snarka rakt in i mitt öra, så sluter jag ögonen igen. Och inser att du är här och nu och inte där och då. Att jag tagit kontroll över min paranoia i natt. Och att jag gjorde det helt själv.
Jag sover så gott under natten. Och vaknar med ett brett leende när du stiger upp som ett vrak vid 12. Och du ler tillbaka och jag fnissar förnöjt och du kittlar mig lite. Vi är jävligt perfekta just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar