Utan att du ens märkte det, satte du dina spår på min kropp redan när vi möttes. Redan första natten. Redan första timmen. Du talar om ett A som sticker dig i ögonen. Ett av alla andra spår, som pryder mig. Och det syns, ur varje vinkel. Omöjligt att dölja. Trots att tidens rand har börjat täcka över mer och mer.
Dina spår döljs under lager av kläder och varm hud. Allra närmast det ingen annan får röra. Och du närapå stal min minsta lilla stjärna, när du satte ditt märke där.
Och blåslagna knäskålar och blodiga lakan och bläckstänk inuti min tunika och grus i handflatorna och revor över skinnet på stövlarna och sand i håret.
Jag vet inte vad det är jag försöker säga.
Jag ser dig inte för allt ditt krälande.
Jag ser inte mig under allt som ligger ovanpå.
Jag ser ingenting ibland.
Kan du förstå det?
Kan du förstå hur all min säkerhet kunde blåsas iväg av bara en lätt höstbris?
Kan du ens vilja?
Det river och sliter i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar