Söta pussar och varma kramar och mjuka kroppar.
Det känns inte så. Det känns hårt och kantigt. Flerplacerat. Som ett obstinat försök att pussla ett tusenbitarspussel med enbart hörnbitar.
Och ingenting tycks gå min väg. Inte nog med att ras aldrig kommer med en varning, inte nog med att ras aldrig kommer ensamt, inte nog med att jag redan har ångest över att ens andas.
Ingenting förändras ju här och det är ett hån, ett fucking hån, att höra ett tillgjort fniss och ett internt litet skämt över en skrapig telefonlinje, när jag inte får vara med längre. Som att släppas in i hallen, men inte längre. Som att det är okej att slå mig lite mer, några extra gånger, för de tidigare blåmärkena har ju ändå hunnit blekna. Till tonerna att ett tillgjort fniss.
Jag har lyckats fjanta bort receptet, och har bara två piller kvar.
Jag har inte fått pengar och hyran ligger och brinner i fönstret.
Jag har ringt Facket tre miljarder gånger och i andra änden roar de sig med att pissa på mig.
Jag insåg idag, när jag drog på mig byxorna, att jag inte haft vanliga kläder på mig på flera veckor. Min svettiga förklädnad har tagit över mitt liv.
Snälla någon, skjut mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar