Ljuva majnätter

Låt mig.
Låt mig få skära upp dina handleder och bada i dina strömmar av nostalgi. Då när min egen tar slut.
Låt mig få bli den puls som bultade på femte våningen mellan oss för tusen år sedan. Låt mig få bli, om den ändå aldrig kommer tillbaka.

Och dagar som gått kommer aldrig, aldrig tillbaka. Inte en minut, inte en sekund, kommer tillbaka.
Men dina skärsår återkommer. Och det kommer de fortsätta göra.
Din puls kommer också återkomma.
Dina strömmar kommer komma.
Ditt flöde kommer.
Och du kommer också att återkomma till jordens yta. Det kommer inte vara tack vare mig.
Det kommer aldrig vara tack vare mig.


Och om du låter mig, om du låter mig skära, då lovar jag dig att det är på mina armar som ärren kommer att blekna. För det är du som håller i mig nu.
Det är du som är i det som aldrig kan återkomma. Det som jag sparat i en liten ask, som jag just öppnat, skruvat upp till max och nu försöker spränga grannarna i luften med.

Om du låter mig, så lovar jag dig att jag kommer lära mig allt om nostalgi.
Igen.
Och igen.

Och om du låter mig.
Så lovar jag att låta nostalgin stanna i sin ask och inte i mitt hjärta.

Jag behöver inte din tillåtelse.
Jag skruvar upp ändå.