Förstenad kåda

Vill du bli min referens?
Vill du bli det som lyser och skiner?
Vill du bli en hand på min axel? Återigen?

Jag låter dig. Jag låter dig försiktigt puffa mig i rätt riktning. Jag låter dig lysa och stråla kring mig.

Trots att det egentligen inte är dina strålar, trots att du egentligen tog allt ljus ifrån mig, trots att du inte puffade, du slog.

För att den där handen på axeln inte stannade där.

Jag har aldrig nämnt ditt namn, du har aldrig funnits till.
Och nu skall din putsade fasad försiktigt hjälpa mig upp på fötter igen.
Det är så bisarrt att jag återigen blir kränkt. Såsom om det vore
igår.