Andetag, andetag. Propellerblad.
Vibrationer under mina händer.
Utanför fönstret explosivt virvlande snö.
Ingenting stämmer. Har det någonsin ens gjort det?
Var det ett år innan detta, nya? Fanns det dagar innan dessa?
Jag tvivlar. Jag tvivlar på allting. Jag tvivlar på att jag kommer hålla ihop ytterligare två månader. Jag tvivlar på att jag kommer undvika att spränga högtalarna. Jag tvivlar på att jag kommer hålla mig ifrån att spränga hela gatan och huset ut i rymden och ner åt helvete. Jag tvivlar på vad som är sant och jag tvivlar på hur frisk man kan hålla sig. Klarsynthet, det tvivlar jag på.
Jag tvivlar på varenda jävel som vågar närma sig. Och du som lämnar, dig tvivlar jag än starkare på. Du som försvann. Låt mig bli dig.
Jag glömde släcka ljusen. Jag glömde blåsa lågorna. Jag glömde vakna, jag glömde somna. Jag glömde vara vänlig. Jag glömde älska. Allt för att glömma mig själv, allt för att få tvivla.
Sitter i fem timmar och ser in i en av mina fyra vita väggar. Nacken låser sig, svanken domnar bort, skuldrorna börja darra lite. Jag har ingenting annat att titta på, ingenting annat att fördriva tid med. Ingenting annat så ångestladdande. Så tillslut sätter jag på laddad musik. Laddad med gift, eller om det bara är en tolkning. Det skulle kunna vara gift, eller så skulle det kunna vara biljetten till all lycka i världen. De flesta menar på att det är gift. Laddat till bristningsgränsen är det i alla fall.
Säg nåt snällt.
?
För du vet inte ens vad som händer. Du vet inte ens vad som händer med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar