Det gäller att passa sig. Akta sig noga. Det är inte bara snö som rasar ner från takåsarna när temperaturen stiger sådär förrädiskt långsamt. Det är inte enbart doften av någon annans upptinade avskräde som lättar. Det är inte bara asfalt som träder fram när isen tinar.
Det är likaledes knivar som dånar ner. Träffar de mig en ända gång till, så vill jag inte överleva.
Det är en skenhelig nostalgitripp som osar upp ur smältvattnet. En giftgas, with all due respect.
Och under det där istäcket, under allt grus, under högarna av salt, där är fallgroparna som djupast. Som gjutna för mina fötter.
Jag litar inte på vintertiden. Även fast det är där all trygghet bor. Även fast det är där jag alltid, alltid kommer att få lov till en plats.
Så är den platsen ett enda stort missfall.
Det här är vad som föds ur feber. Riktiga insikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar