Och du håller i min hand. Och du håller i mina händer.

Och du säger till mig.
Och du förklarar för mig.
Och du talar om för mig.

Och jag lyckas med bedriften, att inte uppfatta ett enda av alla dina ord.
Om vem jag är. Om vad jag är. Om vart jag är på väg. Om mig.

Jag är stolt när jag, med tusentonstunga ben, tar mig hem.
Till min säng. Till min dörr. Till mina och spindlarnas golv. Till mina rum. Till mitt territorium.

Och säg mig vem jag är. Säg mig vad jag är. Säg mig vilka ord jag skall bruka.
Säg mig vad som är rätt. Vad som är fel.

Jag är inte stolt.
Jag är inte trygg.
Jag är inte egen.
Jag är inte hemma.

Ta mig dit. Snälla, ta mig dit.
Där du inte berättar för mig mer.

Jag håller dig i handen, jag lovar.
Jag håller dig tätt, tätt intill mig. Jag gör vadsomhelst.

Och en gång slutar jag göra just det.
En gång slutar jag göra vadsomhelst.
En gång berättar jag för mig,
vem jag är, vad jag är, vart jag är på väg.