Omärkbar

Det sticker i mina ögon av solens starka strålar när jag med lite för snabba steg korsar det lilla torget. Blåsigt, som sig bör i Göteborg.

Med lite för snabb andhämtning får jag min nummerlapp, min sittplats, mitt lilla utrymme. Som sig bör i vårat avundsvärt rättvisa land.

Varm och rosig får jag mitt nummer uppropat och en hand som skakar min. Jag vet att jag har tur den här gången. Det är ingen främmande hand och min nummerlapp förvandlas till ett namn.

Men stegen över torget hem igen, är tunga ändå. Tunga och fyllda av desperation. Fåniga förhoppningar om ett förändrat öde snurrar förbi i all hast. Tänk om en miljon kunde regna ner över mig. Tänk om kullerstenarna kunde liksom bara öppna upp en gap för mig att stillsamt falla ned i. Omärkbart.

Jag får ångest inne på ICA, på grund av tusen olika anledningar. Jag försöker skämta med killen i kassan, sådär som sig bör. Men det går inte riktigt hem. Jag vet att mina ögon är svarta idag.

Han kan inte rädda mig, killen i kassan.
Hon före mig i kön kan inte rädda mig.
Om så en miljon regnade ner från himlen över mig, så skulle det inte rädda mig.
Kullerstenarna kan inte rädda mig.

Ändå; snälla, hjälp.