Drömmar

Det var längesen vi sågs. Det måste ha gått ett år. Tiden går förbi.

Jag har ju all tid i världen, det har väl ingen missat. Han på balkongen mitt emot verkar inte ha någon tid kvar. Kanske fick han lungcancer till slut i alla fall. Eller så kryper han under fönsterkarmarna och glor på mig bakom gardinkanten.

Jag sover städat och rumsrent i åtta timmar ungefär. När jag vaknar har varje stoff från nattens drömmar försvunnit. Tre timmar senare kryper de fram igen. Lika underligt som varje gång.

Förskolan är övergiven. Övervuxen av mögel och ogräs. Fönstren är svarta av damm och sot. Dörren står uppbruten. Genom rutorna ser jag hur alltid bara har lämnats, vind för våg. Allting står, som orört, kvar på sin plats. Jag går in. Där inne är alla. Precis som oberörda, stojar och stimmar de. Pratar och springer runt. Bland möglet. Jag syns knappt, men jag är ändå där.

Sedan drömmer jag om V. Det är i stan, vill jag minnas. Jag ser henne inte, känner bara en blick i ryggen och en liten hand på axeln. Snurrar runt och hon ser på mig och nickar tveksamt, ilsket med huvudet. Bara ser på mig. Hennes hy är vit. Hennes hår är långt. Hennes lilla hand darrar. Jag säger hej. Hennes blick är avvaktande och farlig. Dömande.

Nu får drömmarna liksom evigt liv. Dålig idé, måhända.