Hon hör hans röst genom sömndimman, trots att hennes andhämtning bara blir häftigare och mer hysteriskt. Hon kan känna hans varje tanke och blick, genom nattmörkret. Och ur hennes drömmar trollar han bort alla obehagliga bilder.
När morgonen gryr, ligger hon djupt försjunken i den sömn hon längtat efter i flera veckor. Vattenkokarens dån väcker henne inte. Hans stökande köket lyckas inte tränga igenom. Hon ligger fullkomligt avslappnad och inlindad i hans omsorg. Hon kan nästintill känna av hans vakande blick från köksbordet, över kaffekoppen och de böljande täckena, bara för att se till så att hon andas.
Det liknar exorcism, denna befrielse från ofrivilliga påhälsningar nattetid. Och det tar henne över till en eftertraktad andra sida. Där ligger solen runt hörnet utan att sticka henne i ögonen och där har ett helt år lyckats passera med skärsår och snubbeltrådar. Där vaknar hon till liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar