Hon hör luddiga ord från kraftfulla röster eka mellan husväggarna. Hon kan inte lokalisera varifrån de kommer, men hon kan höra att de ropar på rim. Hon funderar kort över vad det är de vill säga. Hon funderar kort över hur det känns att ha en balkong på husfasaden mitt emot, där som solen når fram och tränger in genom rutorna, nästan hela dagen.
Sedan hinner hon bli rastlös och kissnödig och få kramp i underarmen, innan hon sätter sig ned vid bordet med kaffer och tidningen igen. Klockan är visst redan halv tolv, men det är ju trots allt söndag. På söndagar får alla lov att sitta till halv tolv med kaffet och morgontidningen. Och i morgon är det söndag igen, tänk så härligt. I morgon kan hon kort hinna reflektera över hur det är att ha balkong på andra sidan gatan, igen.
Hon slänger en snabb blick på blomman i fönstret, vars knoppar ännu inte slagit ut. Hon tänker på liv och död. På varför de där knopparna är så satans envisa och hur länge de tänker förbli knoppar. Det har redan gått flera veckor. Egentligen har hon ju inte bråttom. Det är ju söndag i morgon igen. Det går bra att slå ut i blom då. Det går lika bra om en vecka. Det finns inget som hindrar.
När hon känner med tungan längs tandraden minns hon att hon inte borstat tänderna. Kaffet är uppdrucket, då går det väldigt bra att borsta tänderna. Och håret. Och kanske till och med borsta bort dammet från spisplattorna. Det luktar alltid så äckligt bränt när man slår på dem. Av dammet. Fast hon har ju inga planer på att slå på spisplattorna idag. Hon gjorde det inte igår heller, och i morgon behöver hon det inte heller.
Hon struntar i dammet. Sitter en lång stund och tittar rakt in genom fönstren på husfasaden mitt emot. Föreställer sig själv på balkongen. När grannen öppnar dörren för dagens tionde cigarett, viker hon snabbt undan blicken och får nästan träningsvärk i ögonlocket.
I tanken sträcker hon på sig och går för att borsta tänderna.
Blicken har borrat sig djupt, djupt in i den gråa väggen med flätad struktur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar