Strax bakom gryningslandet promenerar vi, mot ingenting och allt. Mot obestämt, outtalat och aningen förbjudet. Med fnitter på våra läppar och lite äkta hjärtslag bakom bröstbenet.
Och några långa - men alldeles för korta - timmar senare promenerar vi under gråtunga moln åter hemåt, mot det som vi vet, det förväntas, det som vi borde och måste. Vi räknar minuter tills våra vagnar skall skramla oss under broar och över vatten. Vi ser varandra i ögonen och låter allt det förljugna bubbla till igen.
Mot dovt vibrerande väggar i aprikosorange slocknar ögonen och det smakar av makaroner i käften. Mot rutorna piskar regnet snart. Mot näsroten dunkar det blålila av fyllesmällen. Tunga, stapplande, kippande steg bär oss upp för alla trapporna hem.
Och vi vaknar och vi tar oss upp ur vår dvala och vi tänker efter och minns. Inga foton i världen kan väl ta ifrån oss minnesbilden av i natt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar