Rutinerad numbness

Eftermiddagssol. Torrt gräs och kanalvatten. Långsmala papperspåsar fyllda av dyrt rövslickeri. Ett tjockt moln av bananflugor runt våra skallar. Du resonerar med Gud kring deras syfte på jorden. Två paket och bara en tändare, som vi tappar bort hela tiden. Mellan dina ben, på mitt knä, i din ficka, i min väska, i mina jeans. Vi betar av typ tusen topics.

Du ber om ursäkt för att du måste stressa i väg.

Men det gör ingenting. Det är dyrbara minuter och jag börjar förstå varför. Ute ur mitt synfält blir det en hel och något sånär komplett person av dig. Ut och in och fram och tillbaka i fem månader eller mer har vi sett varandras kanske värsta och bästa sidor.

Jag har för många av dina rubriker. Bredvid dig har jag tvingats bli mänsklig och till varje pris närvarande. Det tycks finnas för lite av mig för att av det kvarvarande lyckas bygga några försvarsmurar nu. Ändå vill du se mig i ögonen.

Jag vill desperat låtas bli övertygad om äkthet och precis närvaro, men det är förbannat omöjligt. Det är som att alla bitar av dig som jag fått, successivt har rivit varenda en av mina fasader. Som att genom att vara genuin, gör du mig till en kopia.

Jag har för mycket information om dig för att kunna skapa fluffiga visioner. Jag befinner mig plötsligt mitt i verkligheten. Här och nu, som C säger. Det har aldrig hänt förut och det finns inga konkreta anledningar till varför. Allt som finns är tragikomiska konsekvenser av att hela tiden sträva bakåt fast framåt. Aldrig någonsin våga vidröra presens.

Det är som att varje gång du säger hejdå och kramar mig sådär förbannat hårt, så försvinner du bort till något som jag alldeles för väl tror mig kunna beräkna. Som att du vore en simpel ekvation. Jag har redan förutspått vart du tar vägen.

Snart kanske jag börjar ljuga för dig för att skapa nya murar, för att kunna upprätthålla tryggheten i att få slippa existera på riktigt. Samtidigt som jag vet att det vore ett vidrigt jävla snedsteg och slag under bältet på både dig och mig, så kan jag stundtals på allvar se det hända. Som för att rädda mig själv från alla dessa förbannade jävla saker jag känner.

Hade jag inte haft hela den bild av dig som du gett mig, så hade det här varit tusen gånger enklare. Men jag har aldrig gjort så här förut och det för förbannat ont. Därför att jag borde ha gjort det en miljon gånger vid det här laget och jag borde har koll på mina nerver och jag borde verkligen, verkligen vara glad nu. Jag borde kunnat hantera detta som en halvvuxen jävla människa. Jag är här och nu och det är just, precis där jag borde vara, men lik förbannat strävar jag bakåt, framåt, bakåt. Var som helst, bara inte här och nu.