Luftrum

Jag har inte gråtit på många, många dagar och veckor och månader. Jag ville ju, först ville jag. Jag ville känna något. Men när förmågan väl återkom, fann jag, som genom ett litet trollslag, helt fantastiska medel att framgångsrikt dämpa den.

Nu sitter jag här och det rann just en, ensam tår från mitt högra öga. Den är så syntetisk som den kan bli och åtföljs inte av en enda tapper vän. Tyvärr. Eller tacksamt nog.

Jag fann just den gyllene medelvägen, efter att ha skrämts halvt ihjäl för ungefär två veckor sedan, av de där makalösa medlens verkan och makt. Nu kan jag se stoff mellan bitarna av tomhet i luften, för att uttrycka mig jävligt abstrakt.

Jag kan plötsligt känna allt det mellan mardröm och verklighet. Jag kan vara mitt i det febermjuka samtidigt som jag håller ett stadigt tag i verkligheten. Det känns som få förunnat.

Nu litar jag till fullo på natten och drömmen.
Det finns bara en liten hake och den nedtecknade jag så ambitiöst för typ tretton år sedan.
Det enda här i världen jag är rädd för är
mig själv.

Så skrev jag. Och med det menade jag att jag var rädd att aldrig någonsin kunna förändras, kunna hitta något annat sätt att vara på. För det jag såg utifrån av mig själv gav mig redan då alldeles för mycket information om vilka förbannade snedsteg jag var kapabel att ta.

Sagt och gjort.

Jag tror att jag älskar detta.
Ändå grinar jag.

Och nu vill jag ju bara garva åt mig själv. Det pågår en jävla verklighet där utanför och här sitter jag och njuter av fångsten av innehåll i tomrummet. Skapat jävla innehåll. Som jag slagits för det där innehållet.

Men, för att vara en illusion, är det skrämmande bra på att hålla mig över ytan.