Två år senare får rotorbladen åter sprida ett mjukt surr här inne. Blandat med obegriplig isländska och en helt äkta doft av sommar, får jag blunda och stanna här för alltid.
Timmarna går så långsamt och samtidigt så förbannat fort i ett tillstånd mellan vakenhet och dröm. Jag betraktar och studerar, men kan ändå inte riktigt förstå vad det är jag ser. Eller hör. Eller får röra vid.
Efteråt vilar en helt otrolig rofylld stillhet över hela rummet. Varenda molekyl här inne är förgylld för en liten stund. Täckt av nattdagg står jag mitt på golvet och försöker memorera varenda detalj av hur här ser ut just i detta nu.
Jag väntar med att duscha, bara för att få behålla allt det varma som plötsligt omslutit mig, en liten, liten stund till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar