Om bortglömd magi

Milda ord. Väna ord. Mjuka ord. Din röst är liten och rädd, du är mänsklig och svag för en sekund.

Jag vet hur jag skyr din bräcklighet. Jag vet hur jag spyr över den. Det var annorlunda den här gången, den här första gången på vad som känns som en evighet.

Du ber om min hjälp. Du ber mig komma. Du ber mig åka över halva staden för att bära upp din lilla, trasiga kropp. Du ser saker som säkerligen inte existerar. Du ljuger. Du ringer mig och din röst darrar. Och mitt i allt berättar du för mig om hur din tanke spårar, hur du resonerar, vad det är som skrämmer dig. Mitt i allt ger du mig en förklaring.

Det är allt jag behövt. Det är allt jag helt ordlöst krävt av dig.

Och genom detta, impulsivt nya, vänder vårt samtal till något på andra sidan skalan av ångest och du trollar faktiskt bort både ord och tankar och impulser från mig, för första gången på - vad som känns som en evighet.

För all tid blir evighet med dig. All tid måste multipliceras med tusen för att göra livet rättvist, eftersom det var du som gav mig det. Livet.

Och den här gången skall jag ärligt försöka att behålla känslan du gav mig, lite längre än vad jag vanligtvis klarar.