Mina drömmar är inte mina längre

Jag vill inte gå och lägga mig. För kanske första gången på alldeles för lång tid, vill jag inte släcka ner vardagen för sängvärmens skull.

Jag vill inte lämna varken kvällens ljusa spektra eller volymen från musiken. Jag vill knappt ens sitta kvar här.

Jag vet så väl vad som väntar mellan mina lakan och jag börjar på allvar att tröttna på det. Jag börjar ledsna på kallsvetten och allt kliniskt beräknande av REM. Det fina med att drömma har ju försvunnit för länge sedan. Det rena med att få sova finns inte kvar här.

Jag är inte rädd för att somna längre, jag är inte rädd för mörkret. Eller, jo, kanske lite. Kanske finns det en liten gnutta äkta jävla fruktan kvar. Men jag är inte rädd för det som håller mig vaken. Jag vill mest bara bli av med det.

Det var otroligt fascinerande till en början, att kunna räkna sina ögonrörelser inför den kittlande djupsömnens intåg. Efter några veckor är det mindre nervkittlande och mer åt det frustrerande hållet att istället räkna ner hjärtslagen tills ögonen helt ofrivilligt öppnas klockan 01.30. Då ser jag ut i det kompakta mörkret för en sekund och hinner tänka ungefär tretusen olika tankar.

Jag är förbannat jävla trött på att drömma i skuggor och metaforer som jag inte får lov att komma åt. Jag får knappt ens lov att finnas med i periferin och mina nattimmar går dygn efter dygn åt att hålla ögonen slutna, pulsen i chack och andetagen i jämn rytm. Mina ljusa timmar har nu helt ogenerat förärats åt huvudvärk och yrsel. Små jävla stjärnfall mellan varven.

Tänk om någon kunde se mig på småtimmarna. Vilken jävla show. Det har till och med slutat att rycka helt spasmiskt i mig. Allt förbannad energi går åt att lura mig ner till det som finns i djupsömnens allra mörkaste vrår, för att sedan med en enkel viskning i mitt högra öra, slå mig rakt tillbaka till entréplan. Just innan natten tillåts att bli min.

Och det allra värsta måste ändå vara det faktum att detta är är tusen gånger bättre än allt det vedervärdiga som på ett skoningslöst lamslående vis har hållt mig sovande vaken tidigare. Det finns en hårfin gräns där som jag helt ofrivilligt utforskat. Och det rekommenderar jag ungefär ingen alls.