Tvåtusensju

En liten glimt av ett annat år smög sig förbi. Jag har väl skuld i det. Vill ju känna ibland, om det finns något kvar.

Det är en svag och ganska töntig doft som sprider sig här. Jag kan inte hjälpa att börja garva, fast det hela egentligen är ganska sorgligt. Det där året, det var ju faktiskt inte ens särskilt länge sedan. Inte tidsmässigt. Men det var, givetvis, i ett helt annat liv, i en helt annan värld.

Jag var 19 år gammal och jag var liksom ensammast i hela världen. Jag sökte med ljus och lykta efter luftrum och ventiler för min lilla ångest. Jag sökte mig på ett högst pretentiöst vis ut i stora vida världen. Jag kom inte längre än till Gamlestan, men där hittade jag förvisso min vinter. I mitten av juli fann jag där min lilla avgrund.

Jag hade precis tagit studenten och kände mig smutsigare än någonsin. Allt hade liksom gått fel. Allt hade blivit precis så - exakt så - som det var i mardrömmarna de sista nätterna av nionde klass. Då när alla skräckscenarion spelades upp inför vad som komma skulle. Fruktansvärt bitter såg jag tillbaka på tre år av personlig konkurs.

Det var en skitig dubbelsäng utan lakan invid Chalmers, det var billigaste ciggen från kiosken, det var fyrverkerier av spyor. Det var den klyschigt dammiga sommardoften från Ånästfältet längs Stockholmsgatan och det var en doft till. Den av dött kött. Den sötsalta doften som lindade in mig i sin trygga famn, i vilken jag förlorade mitt midnattsblåa nässmycke från Krakow. Oj, vad det var mycket.

Det var kilometer efter kilometer längs Mossens motionsslinga, kilometer efter kilometer så till den milda grad att man svimmade i den 30-gradiga hettan. Runt, runt, runt. För allt var tvunget att gå runt, allt var tvunget att fungera. Flyktplanen var så nära realitet att jag ibland kunde känna smaken av seger blandas med allt det sura i käften.

Och allt det, av enbart unge herr Sean Kingston.
Det är inte konstigt att man garvar.