Mina fötter försvann. Så ironiskt på något sätt, hur det kan kännas som att man svävar samtidigt som man är förlamat fastlåst vid marken. Men mina fötter försvann, hur som helst, känseln under fotsulorna och även den i fingertopparna.
Det fanns en tid när jag väldigt noga påpekade hur rädd jag var för mig själv, mest hela tiden. Det betydde att det fanns självrespekt kvar. Annars skulle jag aldrig kunnat frukta. Nu finns ingen rädsla. Nu finns ingen aktning. Nu finns ingenting att vara rädd för, det är liksom bara rester kvar. Rester utan känsel.
Jag blev rädd i dag. Jag kände hur det där lilla, svarta där inne tickade igång igen. Det som har legat i en väldigt skön dvala i flera månader nu. Det som lämnat mig och min syrehämtning i fred, som fått vila. Det finns kvar och det slog undan fötterna under mig snabbare än vad jag hann motreagera på.
Jag vill behärska mig.
Jag vill hinna tänka efter.
Jag vill känna.
Jag vill slippa känna.
Jag vill kunna sova utan att drömma.
Jag vill kunna drömma utan att sova.
Jag vill få plats.
Jag vill ha klara ögon.
Jag vill verkligen ha klara ögon.
Men det har jag ju inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar