Med bakbundna händer

Jag känner mig så jävla grundlurad. Det känns som att ingenting jag säger och ingenting jag gör har någon inverkan på människor, annat än att ge mig fiender och mothugg.

Allting blir till bakslag, jag börjar bli riktigt stressad. Jag försöker öppna min käft och jag försöker använda mina knytnävar och jag försöker se människor i ögonen men allt de gör är att flina åt mig.

Jag vet inte hur man gör för att nå fram. Jag kanske bara har lurat mig själv hela tiden, trott att mina redskap är mina och att ingen kan ta dem ifrån mig. Nu känner jag mig bara grundlurad, bara jävligt grundlurad.

Det var visst någon som gläntade på det lilla locket till Pandoras ask och hej och hå, har du sett vad som tittade fram..? Jag har varit slarvig med nycklar och lösenord. Omdömeslöst har jag strött all världens olycka runt mig och helt naivt trott att ingen kommer att märka något. Ingen kommer ens att försöka skärskåda mig.

Det är så mycket enklare att bara roffa åt sig alla nycklar och ta sig in här utan att ens behöva bruka våld och suga i sig allt mitt syre, lämna mig kokande av ångest. Det är rent av skäligt, såsom jag notoriskt förgiftat och dräpt varenda jävel som försökt få ett stadigt grepp om mig.


Men nu gör det bara ont.
Nu hade jag velat att någon höll om mig, höll mig i handen.