Mörkt grönt för illamåendet, som nått nya höjder, som tillåts inkapsla hela mig. För gallan och för att sätta sina gamla reflexer på prov. Det finns något högst ironiskt över det faktum att de svarar precis när jag ber om deras respons, men ligger i dvala varje gång någon annan lockar på dem.
Gråsvart för skuggorna under ögonen som blivit sådär skrämmande permanenta. Snart slutar jag i samma lag som tjejen i kassan på ICA, med det panikpermanentade hårburret över ett par hysteriskt tillmötesgående ögon.
När jag vill lägga mig ner för att få sova, så hotar hjärthelvetet med att slå sig ur bröstkorgen, ända ut på golvet och in under parketten. Jag spenderar fyra timmar i fosterställning med magmunnens mummel som enda sällskap. Och när sömnen väl kommer för den enbart med sig misär. Täckena blir till blytunga sjok vars enda uppgift är att vrida upp min kroppstemperatur till max och hålla mig fastlåst. Innanför mina ögonlock spelas autentiska minnesbilder upp i en grotesk blandning med scener från en undernärd cerebrum.
Jag vaknar utmattad med en så vilt skenande panik inuti mig, att jag egentligen inte förmår lyfta huvudet från kudden. Fingrarna darrar när jag föser hårtestar ur ansiktet och betraktar mig själv i spegeln. Långsamt försvinner all färg från kinderna och lämnar mig kolsvart, likblek.
Allting doftar så jävla surt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar