Först låter du ditt tigande döda allt som skulle kunna vara kemi mellan oss. Därefter låter du dina sura ord fräta sönder tystnaden och dämpa ljuset i rummet. Du plockar in nattmörkret i värmen och lutar dig långsamt framåt mot mig samtidigt som du låter din röst gå upp i falsett.
Ibland kan du lura mig att alla dina skeva sidor och alla dina fel aldrig har funnits, att man så enkelt kan dra ett litet streck över dem. Och det där strecket är ju så beundransvärt att allting där ovan blir jättevackert och oöverträffligt. Men du lurar dig själv lika mycket som du lurar mig. Du har kvar varenda en av alla dina fula ovanor och du har kvar förmågan att väcka samma otäcka rovdjursinstinkt i precis samma situationer som alltid.
Du spelar så jävla duktigt i din teater. Och det är just all din förnekelse som gör det hela så motbjudande. Du har aldrig sett hur svarta dina ögon kan bli och du har aldrig hört dina egna cyniska ord. Allt du hör är så otroligt storsint och enastående och handlar bara om livskraft och jävlaranamma och duktigheten i att vara martyr.
Jag har aldrig fått lov att slå tillbaka på dig såsom du slagit mig. Jag har aldrig fått en chans att spotta på dina val och dina åsikter såsom du spottat på mina. Jag har aldrig fått förklara eller göra ogjort eller förneka eller fly bort i någon fånig jävla fantasivärld av rosafluffig lycka, såsom du gjort. Jag har aldrig ens fått välja att inte följa med dig på dina trippar till ditt nyfunna paradis.
Och du vänder mig ryggen för att stappla bort mot det du kan utvinna av ditt martyrium. Där står du som så många gånger förr och du har trollat oss tillbaka en jävla massa år i tiden och jag vet hur du njuter. Du njuter varje sekund fullt ut för det är trots allt det här du föddes till, det är det här du varenda jävla morgon med våld måste försöka mota undan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar