Om det som inte syns i dagsljus

I dag kunde jag känna doften av sand och damm. Jag tog mig hastigt och lustigt tillbaka till ett riktigt tråkigt ställe. I dag kunde jag känna av allvaret.

Jag lyssnar till de där dammkornen, för att de har så mycket att säga, så mycket att berätta för mig. De vill liksom spränga mig sönder och samman om så bara för en halv minut för att få sina tre i rampljuset;

det pågick precis under näsan på dig det vet du så jävla väl om
det finns kvar precis så länge som du själv väljer
du låter varje jävla minut färga dig

och det är allt
ditt fel


Ironin i det hela kanske ligger just där; i att jag själv väljer varje dammkorn att rubba mig, klubba mig, tillintetgöra mig. Om och om igen.

Det finns tusen bitar av mig kvar där och helvete vad jag hatar er för det.
Tusen och åter tusen små, små fingertoppar och klarögon kan förgäves söka mig här och nu, jag är ju tagen härifrån. Jag är ju någonannanstans.
Syns det?

Syns det hur vekt jag bara
gett upp?