Det passerar förbi så fort och förbjudet, det söta och väldoftande. Det rör vid mig med ömma händer och helar varje millimeter av min kropp.
Utanför världens ände kan det kännas som. Eller mitt i världens absoluta centrum. Mitt i det som är livet, det som du säger är himmelriket. Det som stryker oss medhårs så länge vi bara stannar kvar. Bara är. Själva luften är ren.
Vägen hem är lång och fylld av huvudvärk. Tyvärr. Det är som du säger, man vill bara vira in sig i känslan av det där himmelriket och få behålla dessa ömma händer runt kroppen en liten, extra stund.
Längs med Majornas paradstråk är det loppmarknad och tjejer i dreads och kortkorta tunikor och stora hippieglasögon och män med skägg. Vi ser på dem i eftermiddagsljuset och alla deras böcker och udda porslinsskålar och urväxta barnkläder och cykelpumpar. Inte ens musik i öronen vill man ha.
Jag badar i mitt badkar och kokar te fastän det fortfarande är arton grader ute. Jag öppnar fönstret och här utanför susar och skränar bil efter bil förbi. Luften är tung av panik och hesa skrik. I trappen möter jag en granne som heter Katarina och ser ut som en ängel. Hon ler och frågar om jag trivs här. Jag ser henne i ögonen och ljuger lite.
Och när smutstvätten är undanplockad och håret nästan torkat, känner jag nästan av den där omfamningen från paradiset. Det där om att man inte ens vill ha musik i öronen. Jag sätter på Sand in my shoes på låg volym och blundar. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar